Redan två månader gammal är hon min skratta. Tiden går verkligen fort som småbarnsförälder, samtidigt som det verkligen känns som det inte riktigt finns någon tid före henne, mer än att jag vet att jag någon gång för länge sedan kunde vara produktiv och få massa saker gjorda 😉

Nu vid två månaders ålder är Athena helt med. Hon fäster och följer en med blicken, uppfattar vart ljud kommer ifrån och tittar på dem. Hon har ljud för sig hela tiden, och pratar gärna med ett färgglatt bi som hänger på hennes stol, eller med mobilen som hänger vid sängen. Annars för hon gärna en konversation med alla runt omkring henne, och charmar allt och alla med sina leenden som hon bjuder på hela tiden nu. Första ordentliga leendet var när vi pratade via videosamtal med min mamma, där hon sprack upp i världens gladaste min. Inte ett öga var torrt kan jag säga. Att vara stilla är inte någonting som Athena står ut med, utan det ska hända någonting hela tiden. Sitter hon hos någon ska det konstant hoppas upp och ner, eller så ska man hålla henne upprätt så hon kan gå i knät på en. Hon vet precis hur hon ska gå, och tar med stor beslutsamhet ena foten framför den andra. Hoppa vet hon också, hon trycker tydligt ifrån när hon landar i knät, och drar upp benen i hoppet.

Rutinmässigt sover hon nu exemplariskt på nätterna, där hon först somnar några timmar i fåtöljen med Albin, äter och somnar sedan om i egen säng. Hon äter med jämnare mellanrum nu, och inte hela tiden som i början. Nöjdast är hon när hon får vara med, titta och gå runt. Därför har selen blivit en räddning, där är hon helt nöjd och somnar ofta inom några minuter så fort hon blivit placerad där. Allt som oftast är hon nöjd och glad och spanar sig genom livet. Hon har nu växt i storlek 56. Storlek 50 går fortfarande, men börjar bli allt för kort på vår flaggstång till dotter. Igår när vi var på BVC konstaterade dem att hon var 60 cm lång och vägde 5225 gram.

För modern är också allt fint. Jag känner mig stark i mödraskapet, men svag i kroppen. Nu tänker jag att jag vågar mig på att börja träna igen, och längtar framförallt tillbaka till simningen och jag ska försöka motivera mig till lite styrketräning. Annars så håller jag mig igång med promenader och att totalt snöat in mig på handarbete. Det stickas, sys och virkas, och dröms om projekt för jämnan. Jag är därför inte längre lika rastlös i föräldraledigheten, utan tar mig för saker på dagarna, och lillan är ju nu mycket mer av ett sällskap att prata och ”leka” med. Varje gång hon ler mot mig så blir jag tårögd, kan inte hjälpa annat. Så mycket kärlek som ska få sitt utlopp på något sätt för den där lilla krabaten. Annars är jag mestadels glad och nöjd jag också, med vårt samspel och våra dagar.