Nu är det en månad sedan Athena föddes, och det har gått både fruktansvärt snabbt, samtidigt som det känns som hon alltid varit här. Det är märkligt det där med tid. Jag tänkte att jag i alla fall nu under Athenas första år ska försöka skriva sådana här månatliga beskrivningar av hur hon utvecklas, och hur jag som mamma känner och tänker. Något att se tillbaka på sen när hon är femton, åker epatraktor och aldrig vill umgås med sin mamma 😉

Nu på sin enmånadersdag väger Athena 4095 gram och är 57 centimeter lång. Storlek femtio som hon drunknade i som nyfödd börjar nu bli precis perfekt eller till och med lite för litet. Kläderna i femtiosex är nu fullt användbara, men fortfarande åt det något förstora hållet. Under denna första månad har Thenisen gått från att vara en litet paket som aldrig ville öppna ögonen, till att vara med på ett helt annat sätt än hon var i början. Hon tittar nu på allt hon kan, allra helst kikar hon på fönster. Hon hatar att byta kläder och blöja, men får hon titta på fönstret i badrummet är det acceptabelt i alla fall. Sover gör hon relativt ogärna, och oftast är nattsömnen låst till samsovning och evig amning med mig i sängen, eller att Albin lägger en halvtimme-timme på att vagga henne till sömn och sedan sover ett par tre timmar med henne i fåtöljen innan de båda kommer och lägger sig i sängen. Dagtid sover hon hellre, men kan också vägra det och vara vaken ca 12 timmar i rad, vilket ger en relativt tjurig bebis kan jag säga. Oftast är hon dock nöjd och tillfreds, utom några timmar på kvällen då hon bara vill vara hos mamma och annars blir väldigt upprörd. Hon sover helst i famnen på sina föräldrar, eller i sin spädbarnsinsats till strokkestolen som blivit det absolut bästa vi har fått. Där sitter hon gärna och ”är med”.

Athena kan redan hålla uppe sitt huvud, vilket hon kunde redan som nyfödd men har nu blivit ännu starkare. Dessutom vet hon precis hur hon ska göra för att krypa, men saknar lite koordination och styrka i armarna för att ta sig mer än några centimeter framåt. Jag får dock lite panik över att min lilla bebis redan är igång med sådant här, jag vill ju att hon ska vara liten länge än. Men obönhörligen så verkar hon ju vilja vara snabb i utvecklingen. BVC imponeras också över hur stark hon är i kroppen, och är nöjd med hennes utveckling på alla plan.

För mamman så är allting bra. Jag känner mig kroppsligen nästan helt återhämtad från förlossningen och graviditeten, och längtar efter att få röra på mig mer igen. Tråkigast tycker jag det är att jag känner mig rätt svag i kroppen, så jag vill verkligen kunna träna upp lite styrka igen. Men jag ska vänta tills min efterkontroll så jag får godkänt att träna. Tills dess vilar jag mig i form! För mig har den här månaden självklart varit en stor omställning, men hittills så är den mindre än vad jag tänkte mig. Visst är det utmanande att ta hand om en nyfödd stundtals, och det hade behövt några timmar mer sömn här och där, men jag känner mig ändå fullt inne i vårt nya liv. Jag trodde jag skulle vara helt handfallen i mammarollen i och med att jag tidigare inte varit så mycket kring barn eller varit någon speciellt barnkär person. Men hittills har jag *peppar peppar* känt mig fullt kapabel och naturlig i att kunna ta hand om mitt barn. Vilket förvånar mig, men jag också är väldigt tacksam för. Svårast hittills är min rastlöshet, jag som är van att göra mycket och alltid fixa med saker, tycker det är mentalt och fysiskt påfrestande att bli tvingad att sitta i soffan en hel dag med en bebis som vägrar gå med på annat. Det är efter sådana dagar jag (som oftast kommer efter nätter med dålig sömn), jag bryter ihop och tycker livet är kämpigt. Men de följs sedan av bättre dagar, och då är humöret uppe på höga poäng igen. En balansgång sådär.