Ja så här tre veckor efter min bebis kom kanske det är dags att avsluta och summera min graviditet, medan jag fortfarande kommer ihåg den. Jag märker att det väldigt fort att de senaste nio månaderna av krämpor och växande mage börjar blekna väldigt fort, och jag skulle gärna vilja att lite av det fanns bevarat, så jag kanske kan återkomma till att läsa om den längre fram. Och när man har en blogg, då är ju platsen vart man sparar delar av sitt liv i skriven form relativt självklar 😉

Jag blev gravid någon gång i april/maj, direkt efter ett missfall som jag fick i påskas. Efter det missfallet hade vi bestämt oss för att pausa försöken att skaffa barn, då det hade börjat bli väldigt skakigt på mitt föregett jobb och jag hade sagt upp mig. Strax innan jag plussade så hade jag även fått ett nytt jobb som jag påbörjade i mitten av juni. Helgen innan jag plussade så var min bästa kompis på besök och hon konstaterade självsäkert att ”nu är du säkert gravid bara för att”, själv trodde jag inte det, men i och med de orden så gjorde jag ett test tidigt på måndagsmorgonen. Och det var ingen tvekan där. Testlinjen blev lika stark som kontrollinjen direkt, och jag gick något chockad upp till Albin och väckte honom med orden. ”Vi har ett problem- jag är jättegravid”. något överdramatiskt så här i efterhand, men sagt i stunden och faktiskt något vi skämtar om nu. Sen var det ju inte något problem egentligen, utan bara oväntat.

Under hela graviditeten har jag faktiskt mått väldigt bra, minus att jag från allra början blev ordentligt trött, och det gick faktiskt aldrig över. Det är först nu, när lillan kommit, som jag märker precis hur trött jag varit. Först nu jag förstått hur personlighetsförändrad jag varit, och Albin nämnde fint att det var trevligt att ha sin sambo tillbaka. Så trött har jag varit, och haft lite mer ont i ryggen än vanligt, annars har jag seglat genom graviditeten med ork att både träna, promenera och hålla igång projekt ända tills slutet, även om det självklart varit i anpassad mängd och mindre delar nu åt slutet. Så fysiskt har det gått bra, och psykiskt är det över förväntan. Jag är ju rätt känslig för hormonsvängningar och liknande, då det påverkar mitt psykiska mående rätt mycket, men jag har faktiskt känt mig riktigt välgrundad och bra i huvudet under hela tiden. Det värsta i början var att påbörja ett nytt jobb, vetandes att jag skulle behöva berätta att jag var gravid. Tack och lov var jag pigg hela början av graviditeten, även om jag fick knapra lite mariekex, och kände att jag kunde komma in i jobbet ordentligt. Efter KUB (som gick toppenbra) så berättade jag för min chef, och hon blev överlycklig. Faktiskt den, förutom min lillasyster, som blivit mest glad för nyheten. Så ni förstår vilka i min närhet som tycker mest om bebisar, haha. Dock har jag fortsatt haft lite dåligt samvete kring att jag ska lämna för föräldraledighet, då det är rätt rörigt på mitt jobb. Jag är ju sådan, plikttrogen till dumhet, men jag gjorde så gott jag kunde innan, och har väldigt snälla kollegor och chefer, så nu känns det bra trots allt.

Så sammanfattningsvis, en väldigt bra graviditet (har inte ens haft en craving) där jag har kunna fungerat nästan helt som vanligt, bara en något mindre pigg och alert version, vilket kanske var relativt bra med tanke på hur energisk jag är annars kring att göra saker och inte kunna sitta still. Självklart har det varit tyngre vissa dagar och så, men stort sett kunde det nog inte varit bättre. Vilket jag tackar och bockar för!

Lite kommer jag dock sakna det hela, speciellt alla buffar av lillan från insidan och att alltid ha med sig en kompis i magen att prata med.