På kvällen, onsdagen den 17 januari, dagen före mitt beräknade datum, började jag få värkar. Tidigare hade jag haft sammandragningar, men det märktes att dessa var av en annan sort, även om de till en början inte gjorde speciellt ont. De var långt mellan värkarna, och den natten fick jag faktiskt sova ordentligt, sista gången på många dygn. Under hela torsdagen sedan fortsatte värkarna, och gjorde mer och mer ont, om än relativt lätt att stå ut med. Här började jag känna att det faktiskt var någonting på gång, att det nog skulle bli en förlossning inom en relativt snar tid. Jag visste ju att latensfasen, själva öppnandet, kunde ta lång tid för förstföderskor, och att ett dygn med ordentliga värkar inte var konstigt. Här var jag därför faktiskt rätt lugn och var taggad på att det äntligen hände någonting. Framåt torsdag natt var värkarna rätt jobbiga och jag spenderade natten sittandes i fåtöljen på övervåningen, andades genom värk för värk. Blev max några minuters sömn mellan värkarna, men trots det var jag fortfarande i gott mod, vilket skulle komma att ändras. Sedan kom då fredagen, och hela den dagen var en riktig pärs. Värkarna var, som de senaste dygnen, helt oregelbundna. Det kunde vara allt från 30 minuter till 4 minuter mellan dem, men de gjorde bara ondare och ondare.

Hela fredagen var fruktansvärt nedbrytande, framförallt psyktiskt. När natten kom och det absolut inte gick att få sova något, så bröt jag till slut ihop, och Albin tvingade mig att ringa in till förlossningen. En väldigt snäll samordnare hörde hur slutkörd jag var, och lät oss komma in för en kontroll. Så runt midnatt åker vi in till Örebro. Jag vandrar in på förlossningen i mina huggarstövlar (var rätt borta när jag klädde mig), livrädd för att de ska säga att jag inte öppnat mig det minsta och att allt lidande senaste dygnen liksom var i onödan. Men undersökningen visar att jag öppnat mig 3 cm och att tappen var utplånad, så något hade faktiskt hänt. Dock inte tillräckligt för att få stanna, men vi fick åka hem med en sovdos morfin som gav mig ett par timmars sömn, vilket var bland det bästa jag upplevt. En räddning i det lilla i och med att lördagen blev hemsk. Mer av samma egentligen, oregelbundna värkar men nu var smärtan på en helt annan nivå. Jag kämpade tills klockan 21 innan jag ringde in till förlossningen igen och vi, något motvilligt, fick komma in på en ny kontroll. Den kontrollen visade att jag var öppen 6 cm och vi fick stanna.

Väl inne i rullarna på förlossningen fick jag en tensapparat (min bästa vän under hela tiden, älskade den) och en halv dos morfin som gjorde att jag sedan mådde toppen. Under den kommande natten vankade jag sedan runt på rummet relativt smärtfri. Jag gick runt, pratade med min otroliga barnmorska på nattpasset och åt glass. Här fick Albin sova relativt stor del av tiden, jag kände mig stark i mig själv och ville gärna få gå där i min ensamhet, lyssna på podd och ta det lugnt. Över natten gick jag sedan från 6 cm till 7. Sedan stannade det upp lite, varför de gjorde att vattnet gick och vid sju på morgonen hade jag öppnat mig till nästan 10 centimeter. Då gick nattpasset sorgligt nog av, och hade jag fått vara kvar med Malin som haft mig hela natten tror jag att min förlossning hade fått toppbetyg, men istället kom dagspasset och den ansvariga barnmorskan där och jag kom inte överens. Det var samma kvinna som jag redan hade dålig erfarenhet av när jag var inne för minskade fosterrörelser som jag skrev om här. Men i och med att jag trodde att det var en så kort stund kvar, så orkade jag inte riktigt hålla på att byta. Men hade jag vetat att vi skulle fortsätta i över fyra timmar till, skulle jag ha bytt. Enda minuset som jag ser kring min egen prestation i hela förloppet faktiskt.

Strax innan sju sattes en EDA (epidural), då det pratades om att jag skulle behöva sätta in värkstimulerande dropp och då kände jag att jag skulle behöva en ökad smärtlindring, hittills hade jag bara tagit den där halva morfindosen och satt min tensapparat i hårt arbete. Med den nya barnmorskan sattes också värkstimulerande dropp, och det var det värsta jag varit med om. All smärtlindring slutade fungera, jag kände att jag tappade kontrollen över förloppet och inte riktigt orkade ta de värkar som jag fick. När de då en stund senare skulle öka dosen för att jag inte utvecklades tillräckligt, satte jag mig helt på tvären. Det gjordes ingen kontroll på om jag gjort någon utveckling alls innan dosen skulle ökas, och när jag krävde en kontroll visade den att bebisen roterat ner i princip helt och att det därför inte behövdes någon ökad dos. Här började det sedan närma sig krystfas, och den var jobbig. Dels var jag trött, här har jag ju inte sovit på över ett dygn, och väldigt dåligt de senaste. Dels så blev jag inte lyssnad på. Någon smärtlindring under krystskedet fick jag inte gehör för, och sedan fick jag inte krysta i den position jag ville för det inte hände något då enligt min barnmorska. När jag sedan väl fick prova att krysta i den position jag ville var lillan ute på 15 minuter.

11.42 då så kom lilltjejen ut. 53 centimeter lång och 3625 gram tung. Redan från början var hon stark, och kunde hålla uppe sitt eget huvud relativt väl, och trots att de la henne på min bröstkorg så hade hon snabbt kravlat upp till mitt ansikte. Efteråt kom moderkakan ut enkelt utan min inblandning och jag syddes några stygn då jag fick en lätt grad ett bristning. Jag kände mig direkt rätt okej efteråt och Athena mådde toppen, och seglade genom alla kontroller både då och senare med toppbetyg.

Det var min förlossning det, som jag tycker i det stora hela var bra. Latensfasen och alla dygn jag höll på innan var total skit, det ska jag ärligt säga, men från att jag klev in på förlossningen var det bra till väldigt stor del. Även de sista timmarna med fel barnmorska känns okej så här i efterhand, just i och med att de var så få timmar och allt gick bra hursomhelst i slutändan. Blir det någon nästa gång ska jag dock kräva ett barnmorskebyte om det känns fel, även om det inte verkar vara så länge kvar, och stå på mig ännu mer.

Det var en halvrörig beskrivning av min förlossning det, för dem som är intresserade. Mest är den nog dock skriven för mig själv, för att jag känner redan att jag kommit in i den där glömskan kring hur det faktiskt var 🙂