Jag tycker att november och dess uteklimat på riktigt är fult, med sina gråa nyanser, dimmighet och väta. Men vem har sagt att fulhet inte ska visas? Så strax innan snön kom, som nu redan smält bort igen, tog jag med mig kameran ut på en tur i trädgården och dokumenterade fulheten i all sin storhet.

Varenda träd är kalt, och den färgklick som finns är de snabbt förmultnade löven, och den nästan overkliga gröna färgen höstsådda gärden har så här års. Grönskan är liksom gäll och sticker i ögonen.

Det enda trädet som inte är kalt är Ribstonträdet som har några äpplen kvar som fågelmat.

De flesta äpplen ser dock ut enligt ovan, en canvas av olika stadier av förruttnelse och resan tillbaka till jorden. Nästan lite poetiskt.

Annars vackra syréner, och schersminbusken ser ut som hej kom och hjälp mig. Kala pinnar som man aldrig kan tänka sig kommer bli vackra igen. Hade man lyssnat bara på november hade man klippt ner dem helt i sin fulhet, men det är tur att jag vet att de kommer bli vackra igen, om inte allt för länge.

På det döende gräset ligger det kvar reliker från sommarens lekar, framförallt Cassius olika rep och bollar. Någonstans ligger hans stackars leksaksapa också, enarmad och lämnad till hösten i sin ensamhet.

Annars står lilla stugan pall i höststormarna, i stort behov av ny fasad och rödfärg. Något som är enkelt att blunda för i sommarens förlåtande solstrålar, men höstens grådassighet öppnar ögonen för. Spadar står kvar i väntan på att få komma in på vinterförvaring, och snöskyffeln väntar istället på att flytta in i bilen. Rabatterna är en sorglig syn, med undantaget av kärleksörten som fortfarande var vacker nu när snön kom. Egentligen skulle de nog behövas klippas ner, något som absolut inte kommer bli av om jag känner mig själv rätt.