Just nu känner jag att jag inte hinner med ett dyft. Både de fysiska och mentala att göra listorna är sorgligt oöverstrukna, inga boxar är checkade och ingen tillfredsställelse av klara listor är i närheten av att infinna sig. Som en annars rätt produktiv människa, och gärna bockar av det som ska göras, är känslan att ständigt ligga efter rätt tärande, trots att jag egentligen har full förståelse för mig själv. Graviditeten har blivit kämpigare, vilket inte är så konstigt så här i vecka 31. Foglossning, ny nivå av trötthet och allmänna småkrämpor minskar energireserverna, samtidigt som jag har mycket att göra på mitt människojobb, sådant som krånglar och tar alldeles för mycket energi egentligen. Inte så märkligt att det inte finns något jäklar anamma kvar till annat, egentligen.

Trots det känner jag mig klart jagad av allt som jag måste, borde och vill göra, vilket börjar bli lite tröttsamt. I vanliga fall skulle jag då ta en dag och bara rassla genom allting, men jag fungerar inte riktigt som vanligt just nu, så det är tyvärr inget alternativ. Svårt att lära känna sig själv igen i det här tempot och energinivån av livet. Jag har ju gjort resan till alldeles för mycket energi och fokus, vidare till en utbrändhet som hade noll och ingenting av energi, och vidare nu till att må rätt bra med rimliga nivåer av både energi och kapacitet. Just dessa veckor har dock dessa rasat igen, så det blir lite lugnare. Och jag försöker vara helt okej med det nu framöver. Går sådär om jag ska vara ärlig, men jag försöker. Så om det är längre mellan inlägg så vet ni varför. Kanske är jag snart ikapp mig själv, eller så kommer detta fortsätta tills, och såklart efter, lilltösen är född. Vi får helt enkelt se!