Vi hade länge pratat om att skaffa hund, både jag och Albin är uppväxta med hundar och sakande den naturliga kompisen som vi båda är så vana vid. Gillberga har saknat hund sedan vår Golden retriver Alice blev sjuk för tre år sedan, och Albins familj trogna Elvis fick somna in förra sommaren. Så när vi väl fick lilla stugan färdigrenoverad och kunde flytta in till vårt eget, kände vi att det var rätt läge om andan skulle falla på så att säga.

För att kunna ta beslut om att skaffa en hund krävdes det ju självklart dock en utvärdering om vi hade möjlighet att ta hand om en hund. För oss var detta redan planerat in i detalj. Albin är ju skogsmästare, och inom skogen har i princip alla hund, så det är med få undantag alltid accepterat att ha med hunden till kontoret, eller ut i fält. Så vi visste ju att vi hade möjlighet att ha hund, speciellt eftersom vi också oftast är hemmavid och väldigt sällan skulle behöva hundvakt. Men de få gånger det behövdes, så hade vi både folk på gården och i Albins familj som skulle ställa upp.

I och med att Albin är den med yttersta ansvar för hunden, då jag inte kan ha med hund på jobb, så lät jag honom bestämma ras, med små inspel förstås. Båda ville dock ha en stor hund, så det var inte så mycket diskussioner där. Rasmässigt önskade vi båda en aktiv hund som skulle orka hänga med utomhus och i gårdsjobbet, samt i fält med Albin, dock gärna där det finns en avstängningsknapp också, och ett tak på energin. Albin har länge varit sugen på en jaktlabrador, och var inställd på att skaffa en valp, något jag accepterade men inte var helt sugen på. Jag ville hellre ta en unghund, för att slippa den allra tuffaste valptiden. Det var även viktigt att hunden var van vid katter, och barn i och med att vi är omgivna av flera småbarn, och själv planerade att skaffa barn inom en inte allt för lång framtid.

När vi började prata om att skaffa hund mer seriöst, så blev jag medlem i flera facebookgrupper gällande omplacering av hundar i Sverige, men också grupper som avsåg adoption av hundar utomlands. Under nästan ett år skickade jag vidare information till Albin gällande sådana hundar som skulle kunna passa oss, och de kriterier vi satt upp. Många vackra hundar dök upp, men det var ingen som vi faktiskt agerade på att försöka få placerad hos oss, framförallt var det Albin som inte tyckte att de kändes rätt. Så efter ett tag så slutade jag leta speciellt aktivt, utan skickade bara vidare info när det kom något speciellt. När Cassius dök upp i en grupp så skickade jag en printscreen till Albin, mest bara för det var en labradormix. Jag var helt inställd på att det inte skulle bli någon aktion på denna hund heller, men min sambo förvånade mig helt och skrev tillbaka med vändande meddelande ”ska vi köra?” och så blev det ju.

Cassius var 10 månader gammal när vi först såg annonsen. Han hade kommit in till sheltret i Nordmakedonien där han bodde, åtta veckor gammal. Då hade personalen hittat honom och hans syskon efter att hans mamma blivit påkörd. Det var dock bara Cassius och en annan valp som överlevde. Så han var en riktig unghund som vi önskade, och var van med katter, då de även tog hand om katter på sheltret. Som jag förstod det hela bodde personalen i anslutning till sheltret, och därför var deras barn med och tog hand om hundarna, varför han även stött på barn av olika åldrar, vilket märks idag då han har full respekt och är så försiktig kring mindre barn.

Först blev det en lång kontakt med den svenska representanten för föreningen Animal lovers Strumica, där vi fick berätta om oss själva, fick mer information om Yoko, som Cassius då kallades, och diskuterade lite fram och tillbaka. Vi hade även ett videosamtal där vi pratade vidare, och även fick träffa honom. I och med att det kändes bra från båda håll bestämdes det att vi skulle köra, och det skrevs avtal och planerades för leverans. Cassius kom vaccinerad, besiktigad och uppfyllde alla krav som jordbruksverket har för införsel av hundar i Sverige. Något som det är väldigt viktigt att man stämmer av om man funderar på att adoptera en hund utomlands ifrån. Han kördes sedan med anpassad lastbil hit med flera andra hundar som också hade adopterats till Sverige.

Och genom det fick vi en fantastisk hund i början av juni i år. Cassius har totalt bott in sig i Gillberga och vaktar sin gård grundligt. Han är lojal mot oss alla här, men är odelat sin husses hund. Sedan är han fortfarande en unghund med alla egenheter, såsom ett ointresse för att lyda, väldigt busig och med konstiga upptåg. Visst märker man ibland av att han har en annan bakgrund, men mycket börjar slipas bort det med. I början var han väldigt matstyrd och kunde inte lämna en droppe vatten kvar när han fick, antagligen på grund av begränsad tillgång förut, något som nu lugnat sig betydligt. Att få honom rumsren var inga problem och gick på ett par dagar, trots att han aldrig bott inomhus förut. Idag är han en väldigt glad, sprallig och lekfull hund som hänger med i allt vi gör, men gärna tar sig ensamma turer runt sin gård däremellan. Som älskar sin kökssoffa, sin leksaksgris och att följa med husse på äventyr i bilen ❤

Har ni några ytterligare frågor om processen så ställ dem så svarar jag gärna!