Jag tror på riktigt att vi som människor är menade att leva så som man gjorde förr, i enlighet med årstiderna och vad de bjöd på. Att vakna med solen och att lägga sig med mörkret. Att ha det som mest intensivt under den tid som ljuset stannar längst, och ha en stor del fysiskt arbete begränsat till den perioden. Att spendera stora delar av dagarna och kvällarna utomhus. Men att sedan, när kylan nalkas, bladen gulnar och mörkret gör sitt intåg, dra ner på takten. Göra klart de sista förberedelserna och sedan flytta in. Gå in i den långa, och nödvändiga viloperioden med mer sömn och lugnare sysslor. Mer reflekterande, och tid för mer socialt umgänge och andra intressen jämte jobb och nödvändigheter.

Att göra som vi gör idag, att ha ett jämnstressigt liv som inte har några cykler alls egentligen, där hösten behandlas lika arbetsamt som våren och att arbetstiderna och sysslorna inte ändrar karaktär det minsta, tror jag inte är något kropp och knopp riktigt är med på. Jag känner mig i alla fall som jag skulle behöva gå till vila just nu, krypa upp i ett soffhörn i stearinljussken och laga strumpor, koka stärkande mat och samtala med människor, mer nu än mitt i ljuset.