Så här års blir jag alltid så trött på mitt hem, det hemtrevliga sommarhemmet som jag älskar så odelat i julisolen. Jag blir trött på alla vackra blomsterbroderier.

och allt ljus som släpps in. Det är fantastiskt med ljusa, skira gardiner när sommarsolen är som vackrast, men de ger ingen glädje i att öppna upp för gråmulen oktoberhimmel direkt.

Det ljusblåa som är så vilsamt annars, och som jag längtar så efter att hänga upp på vårkanten, gör mig mer deppig än glad nu. Det är lite för kallt i dunklet, och värmer inte längre upp de vita väggarna.

Allt mitt härligt ljusblåa, vill jag bara gömma i skåp och lådor tills det gränsar utomhus igen. Istället längtar jag efter de varma färgerna, och ombonaden som det ger. Jag vill att allting ska vara gult, rött och murrigt brunt. Just nu i mitt hem är det enda som ens nuddar den tonen den gula katten som mest sover, här på en kavaj som glömts på skrivbordet.

Och så vill jag ha levande ljus i massor. Vill bara gräva fram varenda eviga ljusstake som någonsin funnits i Gillberga.

Och nu ska det ske. Har egentligen väntat med hösttransformationen av mitt hus på att det ska finnas ork och lust att först höststäda och rensa hela huset. Men den energin har inte infunnit sig än, så nu kan jag inte vänta längre. Här ska det pyntas ovanpå dammtussar och röriga skåp. Det går ju lika bra det, egentligen. Och vem vet, kanske det är med det hastiga hemmet som städarenergin kommer?