Vi har en egen husgud i Lilla stugan här i Gillberga. Egentligen är han väl mest min husgud, sedan många år tillbaka, men som den missionär jag är så har jag självklart knutit även min sambo till husguden.

Husguden beskriver hur dagar bara kommer och går, och att man kan missa att det är livet som går förbi. Han talar om att livet inte kräver så mycket, bara små simpla ting som gör livet något värt. Att en människa behöver sin egen vrå av världen, inte behöver denna vrå vara mycket värd, men alla behöver ett hem som är sitt eget. Han som predikar svårigheterna och vinsterna med kärleken, dess upp och nedgångar. Hur man behöver lära sig att älska någon, att denna person kan vara någons nödvändighet, samtidigt som det är ibland är stormande, och grälande om varenda tandkrämstub.

Husguden som varit, och kommer vara med på varje stor tidpunkt. Han som kommer få sin centrala roll på både framtida bröllop och barndop. Få fylla kyrkor och högtidssalar med sina visdomsord, om än i andras röster. Som dessutom har en stor plats i vardagen, och också förs vidare i familjen. Nu konstaterar även sambon ofta att ”det är som Peter säger”. För det är ju så husguden heter, Peter LeMarc.

Har ni aldrig lyssnat på artisten Peter LeMarc, så borde ni prova nu. Ni kan ju inte få en bättre rekommendation än ett helt inlägg, gällande vad jag tycker om min husgud menar jag 😉