Jag blir alltid glad när jag ser ett fönster stå öppet, det känns som om det är höjden av hemtrevlighet. Naturen kommer närmare, ljuden högre och ljuset blir annorlunda. Brisen finner sin väg in, och även mindre välkomna smådjur förstås. Ändå kan jag inte riktigt låta bli och öppna upp, kika ut på en utsikt som på något vis blir helt annorlunda när glas och spröjs inte skiljer oss åt. Därför är jag glad att ha fönster i varje riktning i huset. Söderfönstren mot den stora transparant blanchen som skuggar så skönt nu, och är trevligt sällskap när man står i köket. Eller mot öster som ovan, med vidsträckta gärden, nu som vackrast strax före skörd och plöjning. Västerfönster mot gula huset och familjen, och norrfönstren mot trädgården, bara något jobbigt att man är så synlig i badrummet.