Oj vad fort det händer saker nu, det känns som en evighet sedan hon fyllde nio månader, som man ser till hur mycket utveckling som skett.

Athena ålar fortfarande, men snabbare och med mer precision, även om det fortfarande är platt på mage och enbart högerfoten som trycker kroppen framåt. Förutom det så står hon rejält stadigt när hon håller i sig, och går utmed möbler och annat i jakt på roliga leksaker. Hon kan ställa sig upp också, men tycker ännu det är lite svårt att få till fötterna på rätt sätt, utan att de glider under vad hon nu ska ställa sig mot. Men störst utveckling har skett i det kommunikativa. Det märks verkligen en skillnad i att hon nu är helt med, och förstår på ett helt annat sätt än bara för några veckor sedan. Hon kan också svara, och har lärt sig säga tack, katt och nej av sig självt, och härmar även flera andra ord när jag säger dem. Faktiskt fantastiskt gulligt med en liten plutt som säger tack när hon får en leksak eller liknande i handen, värmer mammahjärtat i och med att jag tycker sådan vardaglig artighet är viktig. Hon är annars en riktig pratkvarn, även med ord som jag inte förstår, och håller långa utläggningar för mig konstant.

Senaste BVC besöket i veckan så var Athena 75 centimeter lång och vägde strax över 11 kg. Jag har nu börjat använda 80 i kläder till henne för att alla tröjor blev så otroligt korta, i och med att hon likt mig har mycket av sin längd i överkroppen, och inte enbart i benen. Humöret är gott, men hon är en riktig busunge, och evigt påväg efter något att göra. Bäst är det att plocka ur saker ur skåp eller lådor, då kan hon underhålla sig väldigt länge. Sömnen är dock fortfarande sisådär. Hon sover fortfarande inne hos oss, vilket därav går något bättre, men hon är fortfarande orolig och ledsen flera gånger per natt. Men det verkar i alla fall ha blivit lite bättre.

För mamman är det fint, jag trivs så i att hon blivit så mycket personlighet och att vi har det så roligt här hemma. Sedan är det förstås fullt upp också, och inte riktigt lika lugnt när man måste ha ögonen på henne varje sekund och att det där med att vara stilla på samma ställe som man satte ner henne, är ett minne blott. Samtidigt så tror jag att det är nu det roligaste med att ha barn börjar, jag som tyckt bebistiden absolut var mysig, men som sett fram emot att få ha ett utbyte med henne och faktiskt ha henne delaktig i vissa saker. Och nu är hon det, men på väldigt låg nivå förstås. Men annars är det faktiskt bara frid och fröjd för mamman i alla fall, och det är ju skönt det!

Lilla busfrö!