Hjälp, nu har hon varit lika länge på utsidan som hon låg i magen. Tänker inte ens börja fundera över det där med tidens gång, som jag ju alltid gör utan vi hoppar in i någon slags beskrivning av mitt lilla urväder. För det är hon verkligen.

Under denna nionde levnadsmånad har Athena lärt sig åla och tar sig nu var helst hon vill. Går fram som ett litet spjut i jakt på något ludd, damm eller hundhår att plocka på sig och studera noga och länge. Hon kan flera tecken, men tecknar helst bara att hon vill äta, eller sjunga favoriterna imse vimse spindel, eller blinka lilla stjärna. Förutom lite krångel med hård mage flyter det mesta här hemma bara på. Athena gillar mat oftast i allmänt, men tycker det bästa som finns är ett smörgåsrån med leverpastej på. Sömnen har det varit lite si och så med, när on kommit in i en period där hon vaknar och är orolig minst någon gång per natt. Så nu sover hon permanent i vår säng, för att ha henne nära till hands om hon skulle bli ledsen och behöva tröst. Hon vilar fortfarande två gånger per dag, men eftermiddags vilan är ofta rätt kort nu. BVC var här på besök i början av oktober och kunde konstatera en vikt på 10,2 kg, däremot mätte vi ingen längd. Kan ju dock konstatera att hon är väldigt lång min lilla skrutt. Har fortfarande 74 i kläder, men det börjar bli lite kort i benen nu. Dags att börja plocka fram 80.

Hon är så med nu och vill verkligen vara med och prova allting. Hon sträcker sig efter det mesta för att studera det, tittar på en när man försöker lära henne någonting och överlag bara hänger med. Jag tycker att det är så tydligt nu att hon gått från att varit en bebis till att bli ett småbarn. Som leker själv och håller långa dialoger. Som provar rösten och som reagerar på vad andra gör eller säger. Som provar att uttala ord och härmas. Som ofta är en liten solstråle, förutom när hon är trött.

För hennes mor fungerar livet, även om jag känner av att jag inte hinner med så mycket nu, vilket är både jobbigt och inte, på något vis. Jag känner att tiden bara springer iväg från mig, och att jag i slutet av dagen inte riktigt kan beskriva vad jag gjort under en dag hemma med henne. Samtidigt så älskar jag att bara ha henne med när jag bakar eller gör något annat. Då sitter hon i sin stol, eller på lapptäcket på golvet, och leker själv eller med mig. Roligast är förstås när jag släpar ut bunkar eller annat köksgeråd som hon får leka med, som hon gör samtidigt som hon underhåller mig med sitt prat. Våra mysigaste stunder. Annars så har jag känt mig lite överväldigad sista tiden, mest tror jag för att sömnen inte är tillräcklig. Att jag har så låg energi, och med det också tålamod som är sämre än jag skulle önskat. Jag hoppas att det blir bättre framöver ❤