Ja det här med åtta månader, det kan jag faktiskt inte förstå. Känns som jag hitintills hängt med rätt okej i hennes utveckling och åldrande, men mellan sex månader och nu, ja då känner jag att jag helt tappat tidsuppfattningen. Men kalendern säger 22 September, och då måste det ju vara så att min lilla lilla bebis inte är speciellt liten längre och det är klart att det märks. Nu kan hon nästan krypa, men är kvar i åla runt stadiet än en liten stund. Hon springer fram med stor precision i sin gåstol, och kan hoppa högt i sin hoppgunga. På en sekund kan hon sno något från bordet, och kan nå mycket längre än man någonsin skulle kunna tro, i jakten på diverse förbjudna föremål, såsom mammas glasögon, bestick eller glas. Nästan helt stadigt sitter hon nu också, och tränar sig på att ställa sig upp. Hon har dessutom lärt sig öppna skåp och kaminen i köket (som bara är dekorativ, hon kan inte bränna sig). Men som synes så är det hög tid att börja barnsäkra här hemma. För hon är nyfiken på precis allt, och kan sitta och vrida och vända på ett dammkorn eller en smula i flera minuter, eller spana efter precis vart enda ljud hon hör.

Det går fort nu i utvecklingen märker jag, i allt från att peka, till att klappa händer och att sakta börja teckna saker. Jag använder lite stödtecken med henne för de mest vanliga sakerna vi pratar om, och nu märks det att hon förstår. Lampa och hund har hon tecknat själv, och hon verkar vara uppmärksam på hur jag tecknar, samt veta någorlunda vad jag menar, vilket känns rätt galet egentligen. Min plutt hänger med nu, på ett sätt i alla fall jag inte riktigt kan förstå, när hon ju är så liten. Nyss var hon ju ett paket som bara åt och sov. Den tiden är i alla fall över.

För hennes mamma är det riktigt bra nu. Tiden går fort när jag är ensam hemma föräldraledig, men vi har en fin vardag tycker jag. Lite svårt än så länge att skilja mellan att jobba med instagram/blogg och tiden med henne bara, då både och tar en hel del tid. Men samtidigt så är Athena nöjd bara hon får vara med. Så hon sitter med när jag bakar, fotar eller städar. Spanar på allt i odlingarna och intresserar sig för allt jag pratar med henne om samtidigt. Jag är väldigt glad att det är så, att hon vill hänga på i allt och så länge hon inte blir lämnad (alltså att man skulle gå två steg ifrån henne och inte syns) är hon prick nöjd med det mesta. Känns hoppfullt för framtiden, att ha en liten (stjälp)hjälpreda med sig vart man än går.