Nu är vi väl strax förbi toppen av skördetidsberget och börjar så sakta röra oss ner mot vintern, medbetoning på sakta. För än finns det massvis att göra med skörden, och det tär på orken kan jag säga. I veckan som gick slutskördade vi sommarsquashen, och fick upp potatisen. Det sistnämnda är ju en av de stora jobben, som i och med liten skörd i år i alla fall gick tämligen smärtfritt. Kvar i landet står ändå gurkor, rovor, rödbetor, morötter och palsternackor. Tomaterna ger än och även kryddorna. För att inte tala om fruktträden som fortfarande står fulla i frukt, där det ska fortsättas torkas äpplen och päron, kokas mos och läggas in med socker och ingefära.

Jag älskar skördetiden, och känner mig aldrig så rik som nu. Samtidigt är det sällan jag är så utarbetad som jag är under hösten. Det finns alltid något att göra, och en lång att göra lista som väntar efteråt. Ovanpå det så är det ju faktiskt nu det ska börjas bli trött, efter en fartfylld och arbetsrik, vår och sommar. Som i äldre tider, att senhöst och vinter är viloperiod. Dock är sista tiden fram tills dess en ren viljekamp. För för min del är jag redan i stickningens, tedrickandets och de tända ljusens tid, även om det skvallras om skördetid och att göra listor så fort jag kollar ut genom fönstret. En sista backe, innan vi tar dalsidan ner mot vilan!