Nu har jag inte skrivit på tre månader, och Athena har redan hunnit bli ett halvår gammal, vilket känns både naturligt och som att tiden rusat likt ett persontåg förbi en övergång. Det går från att vara där till inte på någon sekund. Månaderna har gått och lilla flisan (som jag oftast kallar henne (förkortning för Fis-Lisa hehe)) är ingen bebis längre. Athena har nu en stark egen vilja och vet precis vad hon vill och inte. Senaste månaderna har hon lärt sig vända på sig från alla håll, och kan nu mer även gå framåt i sin gå stol. Den lugna tiden med en bebis som låg still där man la henne, går uppenbarligen snabbt mot sitt slut. Ungen är imponerande nog glad nästan jämt, vilket jag *ta i trä* är väldigt tacksam för. Överlag är hon en väldigt tacksamt flickebarn. Hon älskar att äta, där favoriten just nu är äppelmos, hon sover på sina sovstunder, pratar konstant och är allmänt nöjd bara hon får hänga med . Som åskådare tar hon sig genom livet, med nappen i ena handen och den andra ledig att ta tag och dra i allt hon får tag i. Mitt hår är favoriten, men skåpdörrar, bordsdukar och porslin som står på bordet fungerar alldeles utmärkt som substitut.

Utvecklingsmässigt är flisan en ståtlig tjej som snart är 70 centimeter lång, och vägde 9210 gram senast. Hon är högst upp på alla kurvor hos BVC, och fick epitetet ”den starkaste bebis jag någonsin mött” av läkaren på sexmånadersinspektionen. Hon har nu storlek 74 i kläder, även om 68-favoriterna kan fortsätta användas, de är bara lite korta i rocken så att säga. Vaggan hon sovit har nu blivit för kort, och spjälsängen har introduceras, så nu sover hon sitt eget rum. Denna förändring gjordes för bara några dagar sedan, och det värker och oroas fortfarande lite i mammahjärtat här.

På tal om det där mammahjärtat så har hjärtat det rätt fint, tackar som frågar. Jag känner fortfarande mig lugn i mammarollen, glad och relativt tillfreds med livet i stort. Visst känner jag mig också lite skör stundtals, och som att jag ska somna ståendes. Ibland tänker jag att jag är väldigt mycket mer samlad som mamma än jag kunnat tro, vilket ofta direkt motbevisas. Jag är livrädd fortfarande för att det ska hända henne något, bland annat varför det där med att sova i eget rum är så jobbigt. Egentligen vet jag ju att jag har en stark unge som inte skulle lägga sig platt och kvävas när hon sover, skulle sätta vanlig puré i halsen eller ramla ner från stolar eller soffor där hon sitter övervakad. Samtidigt så finns tankarna där hela tiden, och även om det känns som jag oftast tar dem med ro, så bryter jag bokstavligen ihop när det händer henne något. Jag råkade, när jag i snabbt skulle stoppa in henne i selen, slå hennes huvud i taklampan för någon månad sedan. Allt gick fint, och förutom att hon blev ledsen så märktes absolut ingenting. Men oj så jag oroade mig, och mådde dåligt å mina egna vägnar att jag gjort något så fruktansvärt. Det verkar dock som att denna oro är något man får med sig på köpet med sina barn, så en ny del av livet jag försöker vänja mig in med. Som en övertänkande person, är det inte så där väldigt enkelt, men jag är glad så länge det inte påverkar min vardag med än som tankar på detta sätt.

Hur som, har detta varit tre fantastiskt fina månader och jag älskar verkligen min dotter. Klyschigt såklart, men det är det bästa sättet att beskriva det på.