Och så var den klar, min evighetssjal. I över ett halvår har jag stickat, pustat och legat i. Först uddspetsen med cirka 80 uddar, och sedan det stora sjalpartiet, som började på 500 maskor per varv och som sedan ytterst sakta minskats. Jag har faktiskt aldrig hållit på så här länge med ett projekt, och det var faktiskt många gånger som jag var tveksam kring om jag skulle orka hålla i. Men det gjorde jag, och nu är jag så fruktansvärt nöjd. Sjalen är som en liten päls, ordentligt varm och med tyngd i. Den passar utmärkt och jag tycker den är så fin i sitt rustika sätt. Egentligen ska det i mönstret vara en liten uddspets även på ovansidan, men när jag började på den kände jag att det skulle bli lite för mycket högbornad dam över det hela för min stil, bättre att stanna vid bondmora-looken som är mer min egen. Nöjd är jag helt klart, och den kommer kunna hänga med mig hela livet. Tur det, för jag stickar aldrig en ny!