Egentligen känns det lite speciellt det där med att välja vad någon annan heter. Att ge en person ett namn som för (antagligen) all framtid kommer vara helt synonymt med den personen, både för andra personer runt omkring den, och för personen själv. Ett ansvar som förälder helt klart. Jag förstår den som tvekar i namngivandet och har svårt att bestämma sig vad ens nyfödda barn ska heta. Själv är glad att jag vetat att hon ska heta Athena sedan jag var tio år ungefär.

Som barn var grekisk mytologi ett av mina stora intressen. Vi hade en tjock faktabok som noga avhandlade gudarna en för en, och redan tidigt där fick jag en speciell relation till gudinnan Athena, som jag tyckte var den absolut mest intressanta. Jag läste allt jag kom över kring visdomen och krigskonstens gudinna, och även sedan intresset för mytologi svalnat så bar jag med mig namnet. Jag har ett tydligt minne av att jag, min syster och min mamma åker bil och diskussionen rör just vad vi skulle döpa våra barn till i framtiden. Redan där, jag tror jag är cirka tio år, svarar jag tvärsäkert att en eventuell dotter i framtiden kommer heta Athena. Och jag har aldrig tvekat senare heller. När jag träffade Albin så var det någonting som han bara fick acceptera. Som tur är så tycker han också om namnet (och mytologi), även om han var något tveksam till att hon skulle få heta det först 😉 Sedan uppfyller namnet flera andra, i mitt tycke, viktiga delar. Det har inget självklart smeknamn utan är både tillräckligt enkelt och kort för att man ska kunna använda det riktiga namnet. Inte heller är det speciellt lätt att rimma på, vilket jag minns själv från när jag var yngre att jag uppskattade med mitt eget namn.

Hennes fullständiga namn är Athena Kristina Marianne. Kristina efter min farmor, och Marianne efter Albins mormor. Både jag och Albin tycker att det är fint att ge släktnamn som mellannamn, en liten hyllning till viktiga kvinnor i våra liv. För mig var det även en tanke om att ge henne ett namn som finns i fruntimmersveckan, då min familj alltid firat just namnsdagarna där tillsammans, i och med att nästan varje kvinna i släkten har namnsdag på någon av dem dagarna (Margareta är mitt fruntimmersveckonamn). Så Kristina blev lämpligt av flera anledningar. Dessutom tycker jag namnen är otroligt vackra i sig, lagom långa och klingar fint tillsammans.

Så en liten Athena Kristina Marianne är hon, tösen min.