Idag är det dagen efter det där datumet vi mer eller mindre väntat in i nio månader, som vi sagt till alla runt omkring oss som undrat och som därmed hade en del förväntan på sig. Igår var det alltså beräknat att lillan skulle titta ut, det beryktade datumet för beräknad födsel. Men den artonde januari gick förbi utan ett tecken på att någon unge ville komma till världen och därför sitter jag nu här nittonde januari utan bebis, och precis i samma situation som jag var i sjuttonde januari. Jag har aldrig tänkt att hon kommer komma på beräknat datum så det är ingen förvåning eller egentlig besvikelse i det, men jag hade önskat att hon kunde tänka sig att komma ut nu. För jag är så fruktansvärt trött på att vara gravid nu.

Jag har varit besparad från en svår graviditet och är därför tacksam för hela vägen och att allt gått bra förstås. Därför har jag fram tills de sista veckorna nu varit relativt glad och positiv i min graviditet, men nu orkar jag verkligen inte. Energin har totalt försvunnit ut genom fönstret och det börjar bli mentalt väldigt påfrestande. Jag är tung, har ont lite överallt och mår verkligen inte toppen längre. Vilket jag förstår är väldigt normalt så här sent i graviditeten. Min barnmorska sa häromdagen när jag var där på sista mötet att jag ändå hållit mig positiv fram till nu, vilket kanske kan beskriva hur jag är lite mer bitter nu än vad jag varit tidigare. Tack och lov för min stackars sambo är jag i alla fall inte irriterad och otrevlig (vilket annars ligger rätt nära när jag mår dåligt) utan det är snarare att jag är ledsen, nedstämd och inte riktigt vill längre. Jag är inte världens trevligaste person just nu alltså, kan vi konstatera.

Jag vet ju att hon kommer strax, det kan max vara ca 2 veckor kvar innan jag sätts igång då jag inte får gå över tiden längre än så. Varje dag (timme…) är dock jobbig ändå, när jag sitter och analyserar varje hugg i ryggen eller sammandragning som att någonting vore på väg att sättas igång. Har sedan i tisdags kväll haft väldigt onda värkar, dock ännu väldigt oregelbundna som gör allting värre. Så det finns ju riktiga symptom, men de verkar inte riktigt vilja sätta igång förlossningen i alla fall. Vi får väl se om det faktiskt kan bli något av de hela, eller om det bara är väldigt elaka förvärkar. Känns som om den värsta mensvärk jag upplevt, upphöjt till två ungefär. Som någon hugger mig med knivar i båda sidorna av ländryggen och i ljumskarna, och sedan fortsätter pressa in dem under ca 45 sekunder innan det ger med sig. Väldigt mysigt… Ett planeringsmöte för igångsättning och sådant är i alla fall inplanerat om en vecka, alltså 26 januari. Jag hoppas dock för allt vad jag är värd att jag aldrig kommer gå på det mötet och att hon redan är här då. Snälla?