Denna vagga är en sådan där släktklenod som vandrar genom generationer och flyttar till varje hem där det kommer ett nytillskott. Så nu har den fått lämna vinden för första gången på två decennier och kommit in till Lilla stugan. Sista barnet som sov i den borde varit min lilla syster, eller min syssling och det är strax över 20 år sedan de föddes nu. Vår lilla tös är ju den första i sin generation och får därför inviga vaggan också. Visst är den vacker?

Jag tycker själva medarna (heter det så på en vagga?) är så otroligt fina med sitt utskurna mönster och att de handmålade blommorna. Tänk vilken tid och kraft de la på detaljer förr, och att saker skulle få vara vackra. Och de får dem då fortsätta vara, generation för generation. Jag är säker på att min farmor har sovit i denna vagga när hon var liten, men det finns en klar möjlighet att det är fler generationer än så som lagt sina små i denna. Stort!

Även madrassen är en skatt, handsydd med riktigt madrasstyg. Nästan sorgligt att täcka över den i sig. Jag är väldigt svag för madrasstyg och skulle vilja ha det till det mesta. Bland annat har jag ju min korthållare (som jag sytt) i blått madrasstyg. Min farmor däremot tycker inte alls om det, just för att det enbart är förknippat med nedkissade barnmadrasser för henne. Vilket man kan förstå. Själv önskar jag dock att dagens madrasser också var så här vackra.

Men självklart har jag bäddat ordentligt för lillan i den (ja delvis för att rädda madrassen). Fyller den ena skatten med den andra. Den otroliga stickade filten har Albins mormor gjort till barnbarnsbarnet och jag älskar den. Ska visa er hela snart, och allt annat vackert vi (lillan) fått från olika fantastiska hantverkare i hennes närhet.