Igår kväll, vid klockan nio, åkte jag och Albin in till förlossningen. I och med att jag gått över vecka 25 (är idag 27+0) så ska man vara uppmärksam på bebisen rörelser, och rutiner och höra av sig till vården ifall dessa förändras, och om man inte känner någonting, eller minskade fosterrörelser. Och igår ville hon verkligen inte. Hela dagen var hon lugn och jag kände inget av henne, vilket inte är helt ovanligt. Men på kvällarna brukar hon då kompensera upp ordentligt genom att ha disco, speciellt strax innan vi ska gå och lägga oss. På kvällen är hon också i vanliga fall väldigt lätt att få igång, genom att buffa lite på henne så väcks hon och upprepar jag så håller hon i och är vaken också, en rutin jag har för att just hålla koll på henne.

Men igår fungerade då ingenting. Jag provade redan att väcka på henne vid fem-sex i och med att hon varit så lugn under dagen, och fick bara väldigt tveksam respons. Jag kände att hon var där, och rörde sig, men mycket mindre än vanligt och ville inte alls komma igång på riktigt. Släppte det därför ett tag, gjorde min husmorstimme på Instagram och så vidare och gick sedan och la mig för att väcka henne på riktigt. Mellan åtta och nio är hon en vanlig dag nästan vaken konstant, men inte heller då gick det att få riktig kontakt med henne. Efter mycket buffande fick jag någon rörelse, men inte mer. Provade allt som brukar fungera, typ lägga katten nära magen. Det har aldrig misslyckats förut, hon verkar älska katten och blir som galen så fort han ligger nära och spinner. Men igår gav det absolut noll verkan. Efter att försökt i en timme där orkade jag inte mer och ringde in till förlossningen för råd.

Hon som svarade i telefon var snäll och förstående och sa att jag fick komma in om jag kände mig orolig, vilket jag var så här långt på kvällen. Så in i bilen till Örebro och förlossningen där vi fick ett rum, och fick göra CTG och ett ultraljud. Träffade flera barnmorskor under tiden, där det verkligen var varierande bemötande, en del var förstående, andra var snudd på att de skammade för att jag åkt in och tog deras tid. En av dem satte fast CTG:n och sa, då det tog en stund innan hon hittade hjärtat, att ”jag hör ju att hon sparkar jättemycket, känner du det inte?” och nej, jag gjorde ju verkligen inte det. Även på ultraljudet sedan kunde man se att hon rörde sig, inte jättemycket men absolut höll igång, men jag kände det ju inte (då hade jag ju inte åkt in). Det konstaterades ju i alla fall att allting såg frid och fröjd ut med tösen i magen, vilket var otroligt skönt att få bekräftat. Efter midnatt fick vi åka hem igen, där läkaren i alla fall avslutade med att man alltid är välkommen in om man känner oro, vilket i alla fall gav ett lite mer uppmuntrande slut på besöket.

Jag kände knappt henne under själva undersökningarna, och varken inatt eller riktigt nu på morgonen heller och det är långt ifrån vad det brukar vara, men nu har jag i alla fall fått undersökt att det antagligen inte är något fel, utan att hon hittat någon konstig ställning eller del av magen där jag helt enkelt inte känner av henne. Jäkla unge att skrämmas ♥