Ja egentligen är vi en bit över halvvägs i graviditeten, jag och tösen. Nu syns (och känns!) hon ordentligt, och jag börjar mer och mer tänka att hon snart är här. Alltså logiskt sätt har jag ju full koll på att hon kommer i början av nästa år, bara några månader kvar, men ologiskt sätt så har jag inte riktigt förstått det.

Jag vet ju att det kommer en bebis, men jag kan nog inte riktigt ta in att hon kommer. Att hon ska bo här med oss i lilla stugan och att det ska springa ännu en liten här i Gillberga och få växa upp så som jag har gjort. Ha 20+ lekhus, familjen nära och stora vidder att härska över. Allt som ljuset når är ditt liksom. En unge som kallar Gillberga för hemma, och förhoppningsvis som älskar detta stället precis som jag gör.

Är absolut inte orolig för att vi inte ska klara det, även om jag är helt inställd på att det kommer bli tufft. Jag förväntar mig en unge som inte lär sig sova förrän hon är 20 år+ (i och med att jag inte själv gjorde det, min egen mor hoppas att jag får igen nu ;)), kommer testa sina föräldrars tålamod och vara så oerhört älskad. Så får vi se om det kan bli en positiv överraskning om hon är snällare än mitt scenario.

Vi väntar i alla fall på henne så mycket. ❤