Allt har sin tid. Många år efter jag bloggade sist är jag igång igen. Förra gången var jag en ambitiös tonåring som längtade till storstan och att plugga ekonomi på universitet i Stockholm. Idag är jag snart tjugotvå och fått mer insikt, att huvudstaden inte är för mig, utan jag längtar hem. Uppvuxen på en familjegård med rötter från 1600-talet som jag är, så vet jag nu att det är där jag hör hemma. Som tonåring längtade jag bort och behövde få prova något annat och vara lite tonårsrebellisk, trodde att jag var en stadsmänniska egentligen. Tänk så fel man kan ha 😉 Istället har jag nu planerat min flytt från storstan så fort min sista termin på kandidatprogrammet på Handelshögskolan i Stockholm går mot sitt slut, det vill säga i Maj. Galet egentligen efter 3 år mitt i pulsen, men så rätt. Jag ska hem, hem till Gillberga.

Gillberga ligger mitt i Närke. En familjegård med ett stort gult hus, som tidigare var flerfamiljshus på sent 1600-tal, men som sedan varit bara i min släkt sedan dess. Där bor idag min pappa. Bredvid ligger den röda stugan, där den äldre generationen flyttar, när det är dags för den yngre generationen att ta över. Där bor idag min farmor. Själv är jag då inte redo att ta över det gula huset, utan ska börja en renovering av en lillstuga på gården.

Men först ska jag klara av att slutföra en kandidatuppsats och de två kurser som ska klaras av på handels. Packa ihop livet i Stockholm och blogga. För nog tycker jag att lite modernt gårdsliv och husmorslevende måste förevigas i den nya tiden!

Välkomna hit, Paula heter jag förresten. Det kanske egentligen var det jag ville få fram med det hela.